LilaLollo

Nu har jag skrivit en förlossningsberättelse om hur det gick till när vår lilla Älskling kom till världen:

Torsdagskväll / Natten till fredag 14-15Juli

Lade oss strax före 24. Känner strax efter 24 att mensvärk kommer smygande…

Rätt så omgående blir det rejäl mensvärk i nedre delen av magen där mensvärk brukar kännas.

Känner stark mensvärk i ca 5 minuter och så känns det knappt något i 10-15 minuter. Så håller det på. Kom ihåg att jag låg och tänkte att jag inte skulle väcka Niklas och Lilian så att dom fick sova, bra om dom var utvilade.

Senaste dagarna så har jag tänkt ”Var det där kanske en värk” när jag känt något annorlunda i magen. NU känner jag att man verkligen känner när det är dags. Har aldrig varit så Lycklig för mensvärk som jag är just nu :)

Tror jag somnade 01.

 

Vaknade vid 04, går upp och kissar.

Ser att jag fortfarande har blodblandade ”flytningar”. Har haft det sedan 08 igår morse.

Men nu var det mer blod än tidigare.

Ringde förlossningen igår kväll och frågade hur länge man kan ha blodblandade ”flytningar” utan att det är någon fara. Fick till svar att det var helt normalt att ha det ett tag men inte i flera dygn… De sa att det är ett tydligt tecken på att livmodertappen har börjat mjukas upp och att förlossningen är på G :)

Sittandes på toaletten ropade jag lite försiktigt på Niklas som ligger och sover gott inne i sovrummet (ca 5-6-meter från mig). Han sover väldigt gott och hör inte mig. Men Lilian som sover ute i vardagsrummet hör mig och kommer och frågar om allt är bra.

Då berättar jag för Lilian att jag haft mensvärk sedan vi gick och la oss. Lilian ler med hela ansiktet! :)

Jag frågar Lilian om det känns ok för henne att titta och se om hon tycker det verkar vara för mycket blod som kommit. Hon tittar och säger sedan att det är svårt för henne att avgöra.

Men vi båda tror att det inte är någon fara utan bestämmer oss för att försöka sova vidare. Niklas och Jag ligger och pratar lite inne i sängen.

Nu längtar vi mer än någonsin efter vår Bebis! ♥

Niklas somnar efter en stund. Jag försöker slumra lite iallafall men det är svårt både för värken i magen och för att det är sååå spännande att det äntligen är dags!

 

Vid 07 börjar jag känna mig riktigt hungrig. Niklas går upp och gör havregrynsgröt till oss alla tre, nej just ja… fyra är vi ju! :)

Niklas och Jag äter gröten i sängen och Lilian äter sin ute i soffan.

Lilian sitter och skriver i ett block. Ett block som för oss är ovärderligt! Ett block där hon antecknar allt som händer. Ni kan ju bara ana hur mysigt det är att sitta nu i efterhand och läsa alla detaljer under värkarna och förlossningen! Tack än en gång Älskade Lillasyster!

 

Efter att gröten är uppäten bestämmer vi oss för att försöka sova så länge vi bara kan.

Men sova var inte det lättaste. Jag låg i sängen tills klockan var 10 ungefär.

 

Vid 15-tiden kommer den första riktiga värken. Som att vända på en hand går det från den starka mensvärken till värkar. Värkar som inte gör så fasligt ont men ändå så pass att jag måste stanna upp och koncentrera mig och ”andas ut värken”. Det trycker på nere i magen.

Det är 10-15 minuter mellan värkarna. Dom håller på i ca 1 minut.

Efter en timme är det mellan 5-20 minuter mellan värkarna.

Vissa värkar varar i 20sekunder medan andra varar i fyra minuter.

Det är tack vare Lilians anteckningar som jag kan veta så exakt när värkarna kom o gick.

 

Vid 17.30 vill jag duscha. Niklas följer med mig så att jag har någon att hålla i när jag får värk. För nu är dom så pass starka så att jag gärna vill ha något att hålla ”balansen” med.

Vid 18 är det allt från två till sju minuter mellan värkarna.

Dom är kortare men mer intensiva. Det kommer litelite fostervatten i trosan då o då.

 

Vid 20 vill jag ta en promenad. Eller ja promenad o promenad… ett varv runt huset :)

Under promenaden pratar jag med Lillasyster Linnéa i telefonen. Det är hennes födelsedag idag. Hon håller tummarna för att hon och bebisen ska få dela födelsedag.

 

Efter 21 börjar värkarna komma med längre mellanrum (15-30minuter). Men när dom väl kommer gör dom riktigt ont. Vi alla tre lägger oss på soffan och bestämmer oss för att försöka sova. Ingen av oss somnar men vi försöker samla så mycket krafter vi bara kan.

 

Strax efter 22.30 så bestämmer vi oss för att åka in till stan (vi bor ca 10 minuter utanför) för jag är hungrig och vill ha Sibyllamos! J

 

Klockan 00 är vi hemma igen och ska försöka sova.

Men när jag lägger mig i sängen så blir värkarna intensivare och kommer oftare igen.

Lite före 03 väcker jag Niklas. Det är då ca 3 minuter mellan värkarna.

Nu vill jag duscha. Efter duschen så kommer värkarna tätare, vissa värkar är det bara 1 minut mellan.

03.53 sätter vi oss i bilen för att åka in till förlossningen. Jag ringer för att säga att vi är på gång in. Barnmorskan i telefonen säger att det är för tidigt att åka in för att värkarna inte är tillräckligt intensiva men jag står på mig att jag vill bli undersökt.

 

När vi kommer in till förlossningen får vi träffa en jätterar barnmorska. Jag blir kopplad till en CTG-apparat. Allt ser bra ut! Barnmorskan gör en vaginalundersökning på mig och berättar att livmodertappen är helt utplånad och att jag är öppen 2 cm.

Trodde att jag skulle vara mer öppen efter alla timmar… men den som väntar på något gott J

 

Vid 06.30 börjar jag kräkas nästan varje gång jag får en värk.

 

Strax före Barnmorskan ska gå av sitt pass klockan 07 säger hon att jag ska få morfin av den Barnmorskan som tar över efter henne så att jag få vila kroppen lite och försöka slumra.

Jag har från första början när jag blev gravid vetat att jag ville ha en så naturlig förlossning som möjligt och ville undvika ”farmakologisk” smärtlindring. Men vid det här laget var jag väldigt trött och kände att min kropp behövde lite vila.

Men när jag säger till den nya Barnmorskan att jag gärna vill ha morfin så får jag till svar att:

- Sova det gör man på natten, nu är det morgon!

Sedan läste hon mitt förlossningsbrev och sa sedan:

- Jag ser att Du kan tänka Dig Tens. Jag går och hämtar det.

Inte mig emot. Så efter en stund hade jag Tens-plattor kopplade på magen.

Kändes skönt med något som distraherade lite, även om det inte tog bort smärtan.

Bad några gånger till om att få morfin men det tyckte hon inte att jag skulle få.

Sedan var det än en gång dags att försöka slumra lite. Blundade, låg och tryckte på Tens-knappen och vilade kroppen så gott det gick. Efter någon timme kommer Barnmorskan in och tycker vi ska åka hem och sova.

Ja, tänk om det hade varit så enkelt!

Så vi åkte hem. Men först gjorde vi en mellanlandning för att köpa vattenmelon, ananas och lättsaltade riskakor. Det var jag väldigt sugen på. Lilian sprang in i affären och Niklas o Jag satt utanför i bilen. Fick i mig riskaka på vägen hem i bilen.

Men nästan allt som jag åt och drack kom upp så fort jag fick en värk.

Men det var gott så länge det varade :)

 

Hemma var det jobbigt, riktigt jobbigt. Jag låg och kved på soffan. Lilian klockar mina värkar (2-3 minuter mellan) och försöker få i mig vattenmelon och dryck. Niklas somnar en stund inne i sovrummet.

När jag låg där på alla fyra i soffan och lutade mig mot armstödet så var jag helt slut! Jag ville så gärna sova en stund, så jag kunde samla kraft. Kraft som jag skulle behöva för att orka få ut vårt lilla mirakel. Men nu var värkarna väldigt intensiva och pågick i längre stunder.

Strax efter 12 tycker Lilian att vi ska åka in till BB. Jag håller med. Känner att jag behöver någon slags smärtlindring, förutom Tens-plattorna på magen. Hon går och väcker Niklas.

 

Vid 13 är vi på förlossningen. Nu tar barnmorskan Sofia hand om oss.

Jättemysig tjej som jag blev väl omhändertagen av.

Jag får byta om till sjukhuskläder. Det kändes skönt på något sätt, ett steg närmre…

 

13.40 gör Sofia en vaginalundersökning, nu är jag öppen 5cm. Skönt att det går framåt, även om det går lite långsamt kan jag tycka.

Sofia sätter Tens-plattor på min rygg också. Känns lite bättre för en stund.

Niklas och Lilian stöttar och peppar mig. Är så lycklig för att dom finns vid min sida!

När jag får en värk vill jag gärna att det ska vara tyst. Vill inte att någon ska ta i mig utan jag behöver koncentrera mig på andningen och på att ta mig igenom värken.

Jag känner att jag har enorm hjälp av profylaxandning som Niklas och jag tränat på under graviditeten.

En så länge har jag inte legat ner sedan vi kom tillbaka till förlossningen utan jag står och lutar mig mot ett gåbord. Det gör på något sätt för ont för att ligga ner…

Det kommer på tal att jag ska få morfin så att jag kan lägga mig ner och slappna av mellan värkarna. Men bebisens är för lugn i magen och då vill dom inte ge morfin.

 

Vid 14-tiden får jag en ny barnmorska då Sofia går av sitt pass.

Jennie heter den här barnmorskan. Jag känner att hon är toppen från första stund!

 

Klockan 15 testar jag lustgas. Först känner jag ingenting men efter att barnmorskan ökat dosen så hjälper den riktigt bra! Jag får t.o.m. i mig lite proviva, pärondryck, salta skruvar och solroskärnor. Jag pratar och känner mig glad. Innan lustgasen orkade jag knappt prata.

 

Vid 16 börjar det bli riktigt jobbigt igen. 

 

16.10 gör Jennie en vaginalundersökning. Är nu öppen ca 5-6cm. Suck!

Jennie tar hål på fosterhinnan för att ”hjälpa naturen på traven lite”.

För det har gått lite för sakta framåt mot vad det borde ha gjort.

 

Intensiva värkar. Sitter en stund på en pilatesboll. Nu är det jobbigt, väldigt jobbigt!

Känns inte som att lustgasen hjälper längre, men vill ändå ha den. Känns skönt att ha något att koncentrera sig på när värkarna kommer.

Bebisens hjärtljud går ner när jag kräks. Det var en jobbig känsla när barnmorskan sa det.

Det var ju ingenting som jag kunde göra något åt… Hade hon sagt åt mig att jag var tvungen att hoppa eller springa för att bebisen skulle må bra så hade jag gjort det, hur ont eller jobbigt det än skulle vara. Allt för bebisen! Kräkreflexen kunde jag inte hejda hur mycket jag än ville. Jag böt ställning några gånger, sedan vart hjärtljuden bättre igen. Några (tror tre) gånger under eftermiddagen så kom det in ett helt gäng barnmorskor och läkare för att säkerställa att bebisen mådde ok. Då blev vi nervösa, men skönt att dom är noggranna.

 

18.50. Nu är jag öppen 9cm! Jippi!

 

19.10. Nu får jag börja krysta lite smått. Krystningsreflexen bara kommer, svårt att stå emot.

Jennie säger att om jag börjar krysta redan nu så kanske jag inte orkar hela vägen fram.

Men jag ska orka! Har jag orkat hit så ska jag orka! Det var min enda tanke.

 

De sätter en elektrod på bebisens huvud så att dom ser hjärtljuden mer exakt.

Varje gång jag krystar så sjönk bebisen hjärtljud…

Jennie tar in en till barnmorska som får vara med och övervaka.

 

Jag krystar för glatta livet! När jag pratat med kvinnor som fött barn så har dom sagt att det trycker på bak i rumpan. Trycker på bak i rumpan… pyttsan! Det känns som att bebisen kommer ut ur rumpan! Som jag kan tänka mig att det känns att bajsa ut en vattenmelon på 4-5kg ungefär! Men på något sätt så kändes krystningarna ”bättre” än värkarna.

Det var obehagligt men ändå inte samma starka smärta som med värkarna.

 

 

21.19 Du är här nu vår Älskade Bebis! En sådan Lycka som inte går att beskriva!

Att få känna din kropp i min famn var det mest fantastiska jag varit med om! Du var så fin, så vacker, så perfekt! I ett par minuter beundrade vi dig och grät av glädje och lycka. 

Hela Du kändes som en pojke. Men jag var inte säker. För jag visste inte. Pappa Niklas visste inte heller. Moster Lilian trodde att hon sett att Du var en pojke. Vi frågade barnmorskan.

- Vänta så ska vi titta, sa hon och lyfte upp Dig i luften. Och visst var Du en Pojke!

Och inte vilken pojke som helst utan våran älskade Titus!

Det var just precis Dig som vi väntat på i nio månader!

Det var så självklart att det var just Du som legat där inne i magen.

Så Älskad från första stund!

 

Lördagen den 16 Juli 2011 klockan 21:19 föddes Titus!

3845g och 53cm lång.

 

Beräknad förlossning: 5 Juli

 

Efter att ha haft så ont och vara så trött och utmattad så fick jag en sådan energi så det kändes som att jag kunde springa ett maratonlopp!

 

Kan inte beskriva hur mycket min syster Lilian betydde för oss under värkarbetet och förlossningen! Hon fanns där som stöd för både mig och Niklas. Tänk vad hon underlättade för oss genom att fixa mat, springa in och handla så Niklas kunde vara hos mig, parkera bilen, hämta kaffe, hämta dryck, hämta resten av packningen i bilen som vi skulle ha på BB, tog hand om huset, tog hand om kissarna… listan kan göras lång! Vi är Dig evigt tacksamma!

Vi Älskar Dig!

 

Jag har världens bästa Man! Jag hade aldrig klarat förlossningen utan honom! Jag känner mig så trygg med Niklas, han får mig att känna ett lugn. Kommer alltid att bära med mig Niklas ansiktsutryck när vår älskade Titus lades på min mage! Kärlek!

Jag Älskar Dig!